lforyou

Jag har nu nått maximala gränsen för trötthet.
Det är inte trötthet som i att jag är trött och vill sova,
 utan det är mer så att jag vill sova för att jag är trött.
Jag är trött på allt, saker runt omkring mig, nästan allt!
På dagarna är jag omringad av människor som inte
motiverar mig ett dugg. Människor som finns där antingen
för att de hade dåligt betyg efter gymnasiet eller för att
de inte visste vad de ville göra i framtiden.
Det hade varit okej, OM de visste vad de ville göra nu.

Jag gick in med ett mål för tre år sedan och jag vill än idag
arbeta med det jag ville då, fast lite mer utvecklat.
Det enda som någonsin gör mig motiverad på den skolan
är tisdagslektionerna med samhäll, för där känner jag faktiskt igen mig.

Jag vill så mycket men jag sitter fast i helvetet och måste sitta
där tills vi tar studenten i juni. Det är ren tur att vi faktiskt har
praktik nu, för jag vet faktiskt inte hur jag hade överlevt skiten annars.

Hemma är jag omringad av personer som lever i deras egna lilla värld.
Fastän man har minst två personer i samma hus känner man sig ensam ändå.
Jag känner mig fast i mitt eget hus för alla regler och för allt jag förväntas göra.
Tankarna går till mitt alldeles egna hem, där jag får göra vad jag vill.
Och senare till ett med den jag älskar.

Sommaren och drömmarna känns så långt bort.
I fyra månader till måste jag göra det jag ska.
För att sedan kunna göra det jag vill göra.
Och förverkliga mina drömmar.

Samtidigt är jag väldigt tacksam över de personer som
faktiskt motiverar mig riktigt mycket. Som kämpar och har höga
förhoppningar, som vet att dom kan och vill ha bra yrken.
Som inte är rädda för nya utmaningar och tar för sig av livet.